Om man jämför med mina föräldrar så har jag på pappret ett underläge. Min förmåga att uttrycka mig är inte lika stor. Mitt ordförråd inte lika rikt. Min fysiska styrka inte densamma. Min vikt inte ens en tiondel (i alla fall om man jämför med pappa, där är det nog en tjugondel). Så vad händer då när våra viljor skall mätas mot varandra? Borde det inte bli en promenadseger för de vuxna?Nej, tvärtom. Om jag bränner av ett leende så smälter de. Om jag gråter så kan de inte vara oberörda. Även om klockan är två på natten och de egentligen vill sova så kan jag utan större ansträngning få dem att bära omkring mig så jag kan titta runt i huset. Och då menar jag inte bära runt hur som helst, jag får dem att göra det på det sätt som jag själv vill för stunden: Med huvudet vilandes på axeln, vilandes mot magen eller sittandes i famnen med min rygg mot deras mage.
Så alla ni som tycker att ni har svåra utmaningar i vardagen: Ge inte upp. David vinner mot Goliat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar