Volvo, villa och vovve

Då var det fullbordat. Alla goda ting är tre. Eller?
Nu har vi i alla fall fått en hund. Pappas f d arbetskollegor i Romelanda/Kareby tyckte att hunden var det som saknades för att Svensson-livet skulle få sin sista touch. Så när de var i London så köpte de en stor, röd lampa i form av en hund. Det har också kommit in förslag på hur hunden skall få leva sitt liv. Ett förslag var att den skulle få leva ett tillbakadraget liv i förrådet men göra korta besök i huset när det kommer gäster från forna församlingen. Ett annat förslag är att den skall få ett liv som rondellhund. Ett tredje förslag är att den skall få pryda ett av rummen i huset med sitt klarröda sken. Vi får se - jag lovar att återkomma med detta ämne.

För övrigt ligger jag lite efter i bloggandet, har inte hunnit skriva om mitt livs första dop som jag var på i lördags. Ej heller om att jag haft lite besök här. Men det är väl så livet är, man hinner inte med allt. Inte ens som liten bebis. Och jag måste ju trots allt fokusera på att äta och sova.

Rymdfärd?

Igår åkte Christer Fuglesang ut i rymden igen och om detta vill jag säga något. Livet som astronaut verkar vara lite av en materialsport. Dräkterna är enorma, stolarna de sitter i vid avfärden minst sagt rejäl. Även om det bara är en svensk astronaut som skall ut i rymden så är det en massa packning som han har med sig. Livet som astronaut påminner alltså ganska mycket om livet som bebis. För som bebis blir man ibland insvept i stor dräkter och man placeras i en stol som mer verkar vara designad för rymdfärder än för kortare bilresor. Avgör själv efter att ha tittat på bilden. För att inte tala om packningen. Vi har en Volvo V40, inte Sveriges största bil men likväl en halvkombi. Trots detta så blir den väldigt fort full när vi skall åka någonstans. Föräldrarna skyller på mig, men med mina knappa 60 cm så kan det ju inte stämma. Fast jag har ju å andra sidan oftast med mig barnvagn, babysitter, skötväska och en massa andra saker. Precis som en astronaut har med sig sin grejer. Slutligen så skall ju också något sägas om motorn. Ibland så tycker pappa att det är ganska bra acceleration i de 163 turbohästar som finns under vår mörkblå motorhuv. Men vad är det jämfört med de 44 miljoner hästar som Fuglesang hade bakom sig när han lyfte igår morse? Kanske är det här skillnaden mellan en bebis och en astronaut ligger. Får försöka få föräldrarna att skaffa snabbare bil.

PS. Skall snart berätta om ett dop som jag var på igår. Samt hur det gick till tidigare i veckan när vi tog ytterligare ett stort steg i Svensson-ligan. Nu har vi inte bara villa och volvo. Nu har vi även en vovve...!

Om jag står eller sitter vet du det

I Psaltaren 139 så står det en massa härliga saker om Gud. Många underbara verser, här kommer de första 6:
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar,

Det står också i Bibeln att Gud skapade människan till sin avbild vilket märks på en del olika sätt. Ett sätt som jag försöker gestalta detta på är genom att ta tillvara på orden "Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån". När jag har somnat i mamma eller pappas famn så får de ibland för sig att de kan lägga sig ner. Dessutom får de ibland för sig att jag skulle kunna sova lika bra utan att sova på dem.

Detta är ett spel med tre olika insatsnivåer. Att ha mig i famnen och går omkring är att spela säkert. Vi kan kalla det för Lagerbäcks taktik. Att försöka lägga sig ner med mig är lite mer våghalsigt. Lite lagom vågat, risken är att jag skriker till och klagar men jag blir sällan riktigt arg. Vi kan kalla detta för Tommy Svensson taktik - offensivt men ändå med visst försvarsspel.
Sedan så finns högrisknivån, att försöka lägga mig ner och tro att jag sover lika gott själv på en kall madrass som jag gör på den som bär mig. Nu är insatsen högre, risken är stor att jag vaknar och är precis så ledsen som jag har rätt att vara över att bli övergiven. Denna taktik är för U21-taktiken. Enbart de orutinerade satsar på detta.

Avsked igen

Efter en mjuk dag hemma med lite bad och annat så begav vi oss på kvällen till Romelanda prästgård. Björn, min blivande doppräst, hade bjudit oss på avskedsmiddag eftersom han har varit pappas handledare under ett år. En mycket god handledare som pappa kommer att sakna men som förhoppningsvis kommer och besöker oss med sin familj i Lysekil.

En sak som Björn länge pratat varmt om är Lammet och Grisen, en restaurang på Ölands norra sida som serverar grillat lamm och gris på ett sätt som får det att vattnas i gommen. Till detta bjuds på många olika tilltugg och goda såser. För att ge oss en försmak på detta så gav oss Björn lite grillat lamm och gris som smakade finfint enligt uppgift. Som avrundning blev det en god chokladsås med glass. Själv höll jag mig dock till mjölk.

För min del var det intressant att vara på studiebesök i en annan prästfamilj. Hur är normala präster och prästfruar? Funderar ibland på hur mina föräldrar är men jag har ju inte så mycket att jämföra med. Och hur är normala prästbarn? Man vill ju veta hur man skall vara. Måste man vara på ett speciellt sätt eller kan man bara vara allmänt avslappnad och trevlig? Familjen Gusmarks är i alla fall varken stela eller konstlade. Dessutom så bjöds jag på lite örongodis i form av duetter med olika kärlekssånger. Det Gusmarkska hemmet är en plats där man känner sig hemma.

PS. Än en gång så kändes det konstigt att ha ett avsked. I söndags var det avskedsgudstjänst trots att det var min första gudstjänst och nu var det avskedsmiddag trots att det var mitt första besök i prästgården. Men det är väl så det är, man kan inte alltid förstå allt, särskilt när man är liten och har så många nya saker att lära sig. Det är väl som Pippi Långstrump säger - om man inte säger hej då kan man ju aldrig ses igen. Och det vore tråkigt. Så Hej då Gusmarks. Vi ses snart igen.

Chokladsida

På BVC idag fick jag lära mig ett nytt begrepp, nämligen chokladsida. När jag ligger ner brukar jag alltid titta åt samma sida och har man en sådan favoritsida så kallas det chokladsida. Risken med detta är att jag får ett snett huvud, vilket jag inte vill, men likväl har jag svårt för att låta bli, huvudet hamnar liksom automatiskt åt det ena hållet. Som tur är gör mamma och pappa sitt bästa för att balansera upp detta, även om jag trilskas när de försöker.

För övrigt hade jag gått upp ytterligare i vikt och vägde 4880g idag. Barnsköterskan konstaterade dessutom att jag kan följa saker med blicken.

Bilder från förra helgen

Nu har jag samlat nya krafter och ser med glädje tillbaka på förra helgen som i korthet innebar följande:

Fredag: Mamma, pappa och jag anländer till Tången, Orust. Kort därefter kommer mormor och morfar som jag träffar för första gången.

Lördag: Vi gör en liten tur in till Mollösund och tittar på vackra, gamla hus och den fina hamnen.

Söndag: Mitt första kyrkobesök då pappa avtackas i Romelanda. Farmor och farfar är också där och följer sedan med tillbaka till Tången där vi har en trevlig kväll tillsammans.

Måndag: Pappa åker till London tidigt på morgonen, vi andra åker till Tjörn där vi går på akvarellmuseum, det är en Elsa Beskow utställning. Det är så mycket intryck att jag knappt sover på hela dagen.

Tisdag: Mormor och morfar åker hem till Luleå och jag till Göteborg. Jag sover hela vägen, däckad efter en intensiv men roligt långhelg.

Bifogar lite bilder från detta.

Bodybuilding?

Sedan en tid tillbaka har jag ett babygym. Jag har dock inte gett så mycket notis av det men nu börjar jag förstå lite av vitsen med det. Dom där mjukisdjuren som hänger där ser ju faktiskt ganska intressanta ut. Undrar om jag kan bygga mycket muskler men ändå vara mjuk och go, det hade ju varit det bästa. Är ju mycket trevligare att kramas så.

Annars så har jag haft besök av Gabriel och hans mamma Johanna idag. Både hans och min pappa har varit i London sedan i måndags så vi passade på att träffas då det var pappafritt. Sedan så kom pappa kom hem igen ikväll. Det känns tryggt. Då vet man var man har honom så han inte är ute och ränner på nätterna.

Återhämtning

Om ni tycker att jag varit lite sämre på att skriva på sistone, dvs att det varit lite glesare mellan inläggen, så beror det på att jag helt enkelt haft det fullt upp. Men jag lovar återkomma med förnyad styrka, för nu har det lugnat ner sig igen. Efter ett par intensiva dagar med många människor och mycket intryck är det bara mamma och jag. Pappa flög till London igår och mormor och morfar till Luleå idag, och jag åkte hem till Göteborg igen med mamma och farmor.

Jag kommer att uppdatera med lite bilder från de senaste dagarna men nu måste jag sova, klockan har blivit mycket. Inte för att jag har förstått så mycket om det där med klockan än..

Mitt första kyrkobesök

Då har jag firat min första gudstjänst. Idag åkte mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och jag till kyrkan. Skall försöka summera mina tankar efter mitt livs första besök.
Det första som skall sägas var att jag blev lite förvirrad. Här kommer jag och gör mitt livs första besöka - och vad gör pappa? Jo han håller en avskedspredikan. Inte konstigt att man blir lite förvirrad. För en person som varken är van vid stora folksamlingar eller vid så mycket annat så jag blev så förvirrad att jag somnade en bit in i predikan. Men å andra sidan så lyfte ju pappa fram spädbarnen och Jesus sade ju att man skulle vara som dem för att kunna få komma till himlen. Så nu vet ni vad som gäller - skall ni till himlen så måste ni somna under pappas predikningar.
Pappa var i alla fall glad och nästan lite sentimental över alla olika personer som han fick säga hej då till. Själv så tittade jag lite avundsjukt på alla roliga leksaker och alla barn som jag gärna hade lekt med om några år. Men vi får väl hoppas på att det finns många lekkamrater i kyrkan även i Lyse.

I övrigt så har jag haft goda dagar med mormor och morfar. Har själv varit väldigt lugn och njutit av min nya babysitter. Jag trivs i den och mina föräldrar får äta sina måltider tillsammans (oftast). Känns väl som en bra deal tycker jag. Hoppas de förstår piken - ger man mig presenter så får man något bra tillbaka. Eller som de hade sagt i kyrkan idag - den som välsignar andra blir själv välsignad.

Vissa saker är bäst i backspegeln

Med jämna mellanrum får mina föräldrar för sig att de skall sänka ner mig i en plastbalja fylld med vatten. Detta p g a något som de kallar hygien, ett ord som jag dock ännu inte riktigt vet vad det innebär. I alla fall - när jag låg inne i mammas mage så var det här med att bada rätt angenämt. Av någon anledning så verkar mina föräldrar tro att jag skall tycka att deras blåa badbalja från IKEA spelar i samma division av mysighet. Låt mig jämföra:
När jag låg i mammas mage var det ett perfekt tempererat bad där jag 24 timmar om dygnet fick allt jag behövde genom en direktkoppling kallad navelsträng. Ljuset var behagligt nertonat och alla ljud höll sig på den sköna nivå som de gör när man är under vatten. Att andas behövde jag inte heller oroa mig då det inte behövdes.
Den blå plastbaljan från IKEA däremot... Är något helt annat. Man kan få ångest för mindre. Men i alla fall, efteråt blir man insvept i en stor och skön frottéhandduk och får värma sig där. Så även om det inte alltid är så kul att bada är det helt klart värt besväret. Dessutom blir huden extra mjuk och gosig p g a badoljan.

Dagens största händelse var dock inte badet, ej heller resan ut till Tången på Orust som vi gjorde idag. Nej det största var att få träffa mormor och morfar som kommit ner hela vägen från Luleå. De skall stanna här till på tisdag. Så jag återkommer med mer info om dem imorgon.

Olika äro livets vägar

Idag har vi haft besök av en bebis som är ännu mindre än mig, nästan fem månader mindre. Den bodde inne i magen på Katarina Ericsson. Den stolte fadern Josef var också med. Undrar om bebisen sparkade till där inne när den hörde min röst, typ såsom Johannes gjorde när han kom nära Jesus. Inte för att jag är Jesus. Barnet i Katarinas mage är inte det heller, även om barnets pappa heter Josef (har ingen tro att det är tal om jungfrufödsel i deras fall). Men det är ju roligt när vi bebisar får hälsa på varandra.

Nu var det inte bara Katarina och Josef som kom. Josef hade hittat en Calle Bäckström på stan och fått med honom. En gång i tiden gick pappa och Calle i samma klass. De hade nästan ett gemensamt företag ihop, Piraya design, ett företag som hade kunnat bli en blommande del av IT-bubblan men som aldrig kom längre än planering i Calles bastu. I alla fall: Nästa sommar så planerar pappa att gå på föräldraledighet. Nästa sommar planerar Calle att påbörja en jorden-runt-segling som skall vara i två år. Förberedelserna kan ni följa här. Olika äro livets vägar, för pappa är det ibland t o m svårt att komma iväg till Willys. Men en dag så skall nog även Calle lägga till i äktenskapets hamn och få några små jollar. Kanske Calle då lämnar gästhamnen i Stockholm och förtöjer sig mer permanent på västkusten igen. För det är ju här han hör hemma och en båt trivs bäst i sin hemmahamn.

Sist men inte minst - imorgon skall jag få träffa mormor och morfar för första gången. Vi beger oss mot Tången för att vara där tills på tisdag. Skall bli roligt!

Babybjörn och Bollnäspresent

Tänk dig ett litet utrymme där du sitter fast med både armar och ben, dock så att du kan röra på dem, där du har stöd för nacke och rygg och där du sitter mage mot mage med din mamma eller pappa. Lägg därtill till att det ofta guppar och rör sig, så där att det blir ganska svårt att hålla sig vaken särskilt länge - om du inte har en massa att titta på förstås. Fenomenet kallas Babybjörn (bärsele) och det var smygpremiär igår, då slocknade jag på en gång. Idag prövade vi lite längre, även denna gång somnade jag men det krävdes lite mer engagemang från mamma denna gång.

Om Babybjörn var något som jag klickade med direkt så var hand- och fotavgjutning något helt annat. Igår kväll så skulle det göras avgjutning av min hand och min fot, minnen att ha när jag blir äldre. Detta var en present som jag fått av mina snälla kusiner med föräldrar i Bollnäs. När man läste instruktionerna så verkade allt så enkelt. Kavla ut, ner i formen, gör ditt avtryck och sedan torka. Dock visade sig ett moment vara svårare än de andra: Att göra själva avtrycket. Man skulle nämligen trycka "bestämt" för att få en avgjutning, något som jag inte alls var så intresserad av. Så det hela blev en ganska lång historia där mina föräldrar försökte hitta bra sätt att få till det hela. Till slut gjorde vi en kompromiss. Det blev en avgjutning av min fot men inte av min hand.

Kvinnlig intuition, sjätte sinne eller bebis-radar?

Kärt barn har många namn sägs det. Jag har tre. Fast nu är det inte mitt namn jag är på jakt efter utan namnet på en egenskap som jag har, en egenskap som tydligen inte är helt ovanlig bland barn: En förmåga att vakna precis när mina föräldrar inte tänkt att jag skall vakna. Som idag - efter tre timmars sömn så vaknar jag två minuter innan damernas final på 100 meter och signalerar klart och tydligt att jag vill ha mat. Andra bra tillfällen att vakna är precis när föräldrarna skall börja äta (att äta tillsammans är väl onödigt, jag får ju alltid äta själv), när mamma beger sig ut på något ärende eller när något annat viktigt händer. Framför allt är denna förmåga högaktiv när det gäller förflyttningar. Somnar jag i någons famn så sover jag oftast tungt där, oavsett om personen går eller sitter. Men om personen ens börjar närma sig spjälsängen så öppnar jag ett öga, bara så han eller hon inte får för sig att försöka lägga ner mig. Själv kallar jag detta för "bebis-radar", men det kan ju också vara kvinnlig intuition eller ett sjätte sinne. Vad tycker du det skall kallas? Ge gärna förslag...

Utöver att öva mig på att vakna så har jag mestadels haft en tjejdag med mamma. Firandet av min ett-månads-dag gick rätt lugnt till. På kvällen så åt vi köttfärs i långkok med västerbottensost, en maträtt inspirerad av Paulo Roberto. Blev väldigt gott enligt pappa som var lite självgod. Själv höll jag mig dock till mjölken innan jag somnade.

Avslutningsvis kan sägas att jag nu börjar bli riktigt bra på att fokusera på saker med blicken. Dessutom kan man nu sitta lite mer och prata med mig.

En historisk dag

Idag har det skrivits historia:
* Jag gjorde mitt första kontrollerade leende. När det skulle badas idag så tog vi det lite långsamt. Först så plaskade vi lite och det var riktigt roligt. Så roligt att jag inte kunde låta bli att le tre gånger.
* Idag är sista dagen på min livs första månad. Om två timmar så har jag avklarat mitt livs första månad. En månad där jag gått upp i vikt ca 30%. En månad där träffat en massa snälla människor. En månad där jag totalt har lyckats förändra mina föräldrars liv. En månad där... Ja listan skulle kunna göras lång. Är själv rätt nöjd med min första månad. Eftersom det är lätt att bli lite nostalgisk när man tittar tillbaka på sitt liv så får ni se två bilder från när jag var bara några timmar gammal.
* Jag har sett min livs första 100-meters final i ett stort mästerskap. Det blev idrottshistoria. 9.58. Mer än så behöver inte sägas.

Imorgon så börjar pappa jobba så då blir det tjejdag här hemma. Får se vad det kommer att innebära, lär ju bli en hel del tjejdagar framöver.

Dagen D

Idag har jag för första gången ätit något annat än mjölk. Det serverades på en rosa plastsked och bestod av fem droppar genomskinlig vätska. D-droppar heter det visst. Jag var lite skeptisk men det smakade inte så illa faktiskt. Tror till och med att det kommer att bli en favorit och tur är väl det då jag ska äta detta varje dag en lång tid framöver. För övrigt har det varit en ganska lugn dag. Pappa har varit borta på dop och jag har fått besök från Bryssel och Norge.

Nu ser vi fram emot 100-meters-finalen imorgon.

Sömn

Idag har jag varit vaken länge. Fem timmar i sträck har jag låtit bli att sova, vilket är ganska mycket för en som inte skall vara vaken mer än ca sju timmar på ett dygn. Så troligtvis (eller snarare förhoppningsvis om man frågar mina föräldrar) så kommer jag att sova det mesta av det som återstår av dygnet. För jag är precis som de flesta andra, för lite sömn gör att jag blir på lite dåligt humör.

Att sova kan man göra på olika sätt. Mitt favoritsätt är att rulla ihop mig som en boll, gärna placerad på mamma eller pappa. Att sova på rygg i egen säng är inte precis min grej, går bra på korta stunder men det är inte min favorit. Tänkte att ni kunde få se lite hur det ser ut när jag sover. Nedersta fotot är när jag ligger på rygg. Som ni ser så blir jag rätt pigg då...

Dundermjölk

Idag har jag varit så lugn och snäll att mamma nästan börjat fundera på om jag är sjuk. Men det är jag inte, är bara hungrig och trött, vilket är fullt normalt för en bebis som är inne i en tillväxtperiod. Och att jag växer fick jag bevis på idag då vi var på BVC - jag hade ökat både på längden och bredden. Jag kan numera stoltsera med ansenliga längden 55,5 cm och vikten 4495gram. (5cm längre och nästan kilot tyngre än när jag föddes för ganska precis fyra veckor sedan). Fortsätter jag i denna takt, dvs ett kilo på fyra veckor, så vet jag inte riktigt var det ska sluta. Inte visste jag att lite mjölk kunde ha sådan effekt, måste vara någon slags dunderhonung.. (mamma är ju trots allt uppvuxen på Dundervägen).

För övrigt skall sägas att pappa fortsätter att fundera på Liberos syn på mannens roll. Idag fick han ett nytt mail, personligt och med inledningen "Hej Per", som innehöll följande:
"Den här gången kan du läsa om hur du med enkla övningar kan träna upp ditt underliv efter förlossningen. Det är en bra idé att börja redan nu."
Är nog bäst att Libero håller sig till att göra blöjor, för det är de bra på. Att skriva mail däremot borde de nog avstå ifrån.

P.S. Imorgon skall jag skriva lite om det här med hur en bebis (alltså jag) sover. Välkommen tillbaka då, gulliga foton utlovas.

Goa grannar

Man måste se ljusglimtarna i livet, omtanken som gör att man blir rörd. Idag så mötte pappa en granne, en snäll kille som kan se rätt hård ut till det yttre. En sådan där med hund som ser rätt arg ut, som dock även den är snäll egentligen. (Pappas första kontakt med denna granne var att han av misstag polisanmälde honom för misshandel efter att ha hört en del konstiga ljud.)
När pappa kom hem från Willys efter lite matinköp - vi är nu tillbaka från Orust - sprang han och grannen på varandra. Grannen gratulerade då till bebisen och undrade om vi störde oss på några ljud.
"Nej" svarade pappa, lite undrande.
"Ja, för nu har jag sagt till mina polare som är hos mig ibland för att dricka öl att de inte får låta en massa eller prata för högt eftersom ni har fått en bebis."

Sådant blir man rörd av. Nog finns det goa gubbar i Götet.

Efter regn kommer solsken

Få ordspråk kanske är så klyschiga som att det kommer solsken efter regn. Men så är det, precis såsom dansbandet Rolandz sjunger. (Tro nu inte bara för det att jag gillar Rolandz, men när jag var i mammas mage så blev jag utsatt för en midsommarafton med dansbandstema så därav att jag känner till denna låt). Eller för att använda Predikarens ord, som har ett uns större tyngd än Rolandz: Det finns en tid för allt.
För en bebis så innebär det att det finns...
* En tid för att vara missnöjd och en tid för att vara harmonisk.
* En tid för att skrika och en tid för att vara tyst.
* En tid för att vara vaken och en tid för att sova.
O s v...
Håller på att försöka lära mina föräldrar detta, så om de är lite trötta eller oroliga så vet ni varför.

Skam den som ger sig

Ibland kan en barnvagnspromenad bli lite som en maktkamp mellan mina föräldrar och mig. De har ett mål i sikte, en viss destination, men kan inte alltid räkna med att jag är med på noterna. Igår var deras mål att gå in till Mollösund. Ganska snart visade jag vart skåpet ska stå, jag är inte alls förtjust att ligga och skumpa i den där vagnen särskilt länge, i alla fall inte i vaket tillstånd. Så mamma och pappa fick efter hundra meter ta upp mig och hålla om mig ett tag för att jag skulle lugna ner mig. Så lade dom ner mig igen, för att snart få plocka upp mig igen och så fortsatte det.

Till sist blev jag mer buren än vad jag fick åka - yes, jag lyckades - men måste motvilligt erkänna att sista biten somnade jag och vaknade upp i vagnen.. En liten tröst var dock att jag vaknade precis när mamma och pappa beställt mat, så deras planerade lugna matstund blev inte riktigt som dom tänkt sig. Oj, nu låter jag kanske elak, det är inte meningen, men jag vill ju bara markera att jag också har en egen vilja. Fast jag är liten så är min vilja ganska stor. På hemvägen började det regna, var inget vidare, men jag slocknade till sist till mamma och pappas stora glädje och till min förtret. På bilden ser ni mig däckad väl hemma igen efter den långa kampen.

PS. Nu känns det bra igen att titta på den allsvenska tabellen.

Framtida sommarkompis?

Igår hälsade jag på en potentiell framtida lekkamrat, Oscar; min brylling (enligt pappas göteborgska) och fyrmänning (enligt mammas norrländska). Han är knappt två månader äldre än mig och har också sommarstuga i Mollösund. Där han tillsammans med mamma Louise och pappa Emil, åtminstone under sommarhalvåret, annars så bor han i Stockholm (=Fjollträsk, ligger strax söder om Djävre, för er som läser detta och pratar norrländska).

Gårdagens utflykt kan inte beskrivas med andra ord en succé. Mina och Oscars föräldrar utbytte olika babygrepp. Pappa visade dopgreppet med enhandsfattning och Louise kontrade med mormorsgreppet. Det grillades god fisk från Larssons i Mollösund och vi hade det allmänt trevligt. Själv visade jag mig från min allra bästa sida och även Oscar verkade vara inställd på att imponera genom att göra ett gott intryck. Roligt att få lära känna lite nya delar av släkten, och det skall bli roligt att få träffa dem igenom om tre veckor när Oscar skall döpas.

Sömn

Som liten så är det här med sömn betydligt mer spännande än när man är lite äldre. Än så länge är det många som gärna försöker att söva mig, både farfar, farmor, faster och en del andra har nu prövat på att söva mig.

Dessutom så är det inte bara spännande att somna. När man somnar så vet man aldrig var man vaknar. Dessutom så vet man ju inte när man somnar vad som händer medan man sover, som om någon t ex får för sig att testa sin nya såg...

Kusiner

Nu har jag än en gång träffat två av mina kusiner; Ida och Nils (övriga åtta är på mammas sida). Tror de kommer att bli finfina barnvakter om ett gäng år.

Ute på Tången

Då har jag gjort min livs längsta resa: Nio mil, ut till sommarstugan utanför Mollösund. Och som om inte detta vore nog, nu har jag dessutom socialiserat mig med pappas alla fastrar och deras respektive. Kände mig riktigt ambitiös när jag somnade igår.

Att vara här ute på Orust är rätt varmt. Solen skiner och havet fläktar, men temperaturen är hög. Så idag har jag mestadels softat inomhus, det blir lite för varmt i solen. Än så länge har jag inte fått testa om jag har fått mammas eller pappas pigment. Jag hoppas på mammas, för brunt är ju snyggare än rosa. Rosa är ju visserligen vackert, men jag trivs bättre med att ha det på kläder, filtar och andra textilier än att ha det på kroppen.

Bebisbesök och bröstbehåring

Ikväll har jag träffat en bebis. En lite större bebis än jag själv, han heter Gabriel och blir i dagarna sex månader gammal. Jag höll på att sova bort honom, men precis innan hans föräldrar tänkte att det var dags att åka hem, så vaknade jag. Vilken tur!

Gabriel väger ungefär dubbelt så mycket som mig. Tänk, det tar inte lång tid så är jag lika stor som honom!

Gabriels pappa har något som min pappa saknar: En rejäl bröstbehåring. Min pappa har en liten och ganska oansenlig samling hår som han dock vårdar ömt. Pappa brukar säga att dessa hår är både utrotningshotade och fridlysta. Detta struntar jag dock högaktningsfullt i, när jag kravlar brukar jag ta ett ordentligt tag i dessa och rycka. Något måste man ju ta tag i när man övar sig i att klättra...

Några milstolpar

Följande har hänt för mig på den historiska fronten:
* Jag har vuxit ur mitt första klädesplagg, en body med små får på som matchar min filt.
* Inatt så tappade jag det sista av navelstumpen. Nu står jag helt på egna ben, eller i alla fall kravlar lite grann, eller vad man nu skall säga. Inte för att stumpen hade någon funktion, men den påminde ändå lite om tiden i mammas mage. Hur det såg ut förut ser ni på bilden.
* Idag så fick jag ett brev från skatteverket. Nu är det officiellt även i folkbokföringen att jag heter Lydia Agnes Alice Wallin med tilltalsnamnet Lydia.

Kanske inte ett stort steg för mänskligheten, men några små steg för en människa.

Äta som en bebis

Tänkte skriva lite mer om min vardag. En viktig del av den är att äta. En normal dag äter jag kanske en dryg halvliter eller mer. Vissa dagar har jag dock en aptit över det vanliga och då kan det bli ca en liter. Det kanske inte låter så mycket, men betänk att det är en fjärdedel av min kroppsvikt. Tänk om pappa skulle få för sig att äta 20 kg på en dag. Hur många familjepizzor är det? Att äta en fjärdedel av en fjärdedel av sin kroppsvikt vore sannerligen bara det att äta som en karl. Så nog är det imponerande att äta som en karl, men än mer imponerande att äta som en bebis.

Har nu också prövat napp. Gott ibland men för det mesta så slipper jag helst.

Lydiaeffekten

Tidigare så trodde, eller i alla fall hoppades, jag att IFK Göteborg skulle vara inne i en positiv trend. Den startade matchen inte långt efter det att jag fötts till världen. I så fall kanske den trenden kunde ha fått namnet "Lydia-effekten". De senaste matcherna för blåvitt har dock fått mig att släppa den tanken. Visserligen så avslutade man starkt idag hemma mot Häcken och gjorde två snabba mål i slutminuterna, men likväl så är oavgjort mot dem inte precis något som doftar pyttipanna och SM-guld.

Några som däremot verkar ha fötts på nytt samtidigt som mig är LSK (Ljungskile). Idag tog man sin tredje raka seger sedan jag föddes. Och onekligen kan man prata lite om en Lydia-effekt. Eller vad säger man om följande facit för denna säsong?
LSK innan jag föddes: 14 spelade matcher, 2 vunna, 18-26 i målskillnad.
LSK efter jag föddes: 3 spelade matcher, 3 vunna, 7-2 i målskillnad.


Kanske så finns det hopp om allsvensk fotboll nära Lysekil i alla fall.

Livet som fotomodell

Sedan i torsdags har inte mindre än femton personer varit här och inspekterat mig, beundrat mig, eller vad man nu skall säga att de gör. Har testat lite olika sätt att försöka imponera. Ibland har jag försökt att imponera genom att använda mina stämband rejält. Har inte varit så framgångsrikt. Sedan har jag försökt se söt ut genom att sova. Har gått lite bättre. Bäst har det dock gått genom att bara titta och se lite nyfiken ut, då brukar de smälta som isbitar i solen, särskilt om de får hålla mig i famnen samtidigt.

En sak som många gillar är att ta foton på mig. Inte bara mamma och pappa utan även besökarna. Bilden här är inte arrangerad och ger en liten glimt av hur välbevakad man kan vara som liten bebis. Dessutom händer det att de glömmer sina kameror. Kan det vara för att få en anledning att återvända och se mig igen?

Pappa på bröllop

I förrgår och igår socialiserade jag mycket. I torsdags kom först Ingrid på besök, senare på kvällen Evelina. Trevliga människor jag ser fram emot att lära känna bättre! I fredags fick jag träffa min farbror Anders med flickvännen Annika för första gången och sedan kom några av mammas före detta studiekamrater förbi; Annelie, Jessica och Maria heter dom. Alla fick hålla mig i famnen och det gick riktigt bra!

Idag är det dock betydligt lugnare, för idag är det bara mamma och jag som är hemma. Pappa är på sin kusin Peters bröllop, Johanna heter den vackra bruden. Mamma och jag hade gärna varit med men vi är lite rädda för alla basilusker som vi tror att jag inte är riktigt redo för än. Mamma tycker att pappa ska ta med sig lite av festmaten i en doggy-bag till oss men av någon anledning tycker han att det vore lite pinsamt.. Men vi får se, kanske vågar han ändå?