Mitt dop

Nu har jag varit döpt i en vecka. Och eftersom idag är en grå och regnig dag som inte lämpar sig för så mycket utomhusaktiviteter så kan jag äntligen ta mig tid att skriva om mitt dop.

För en vecka sedan hade jag ingen aning om vad som vankades när jag vaknade på morgonen. Efter min traditionella frukost - är inte mycket för engelsk frukost utan kör mest på mjölk - så begav vi oss söderut. Vi kom till Romelanda efter en dryg timme. Det var förberedelser i församlingshemmet (dukning och sådant) och mamma försökte tanka mig innan jag ens bett om det. Konstigt, jag som alltid brukar få be om mat.

Plötsligt tog de på mig en stor vit klänning, den största jag någonsin skådat. Och den vackraste. Fick höra senare att den hade anor från 1800-talet och att pappa bland annat döpts i den. Likväl så kändes det både rörigt och jobbigt att ha ett överflöd av tyg som man kunde snurra in sig i. Symboliken med detta är tydligen att dopklänningen skall man kunna växa i så man kan ha den på sin konfirmation. Men symbolik i all ära - det var ju knappt så att jag som är dryga 60 cm lång fick plats med mina armar så hur skulle jag kunna ha den om 14 år? Och hur är kul är det att ha en klänning som är mer än fyra gånger så lång som normalt? Det blir ju typ som att ha en vit klänning med tre meter släp. Det har man väl aldrig? Eller jo förresten. Det har man ju när man gifter sig. Men men, i alla fall. Jag tyckte det var lite rörigt.

Att något var på gång låg i luften. Mina faddrar Martin och Hanna kom in när jag höll på att få på mig klänningen. De verkar snälla, ser fram emot att få lära känna dem lite mer. Men nog var det konstigt att se dem här, de bor ju på andra sidan Sverige. Jag började ana ugglor i mossen... När vi sedan gick in i kyrkan och jag fick träffa kyrkoherden Björn (det är ett namn, inte ett djur) så blev jag nästan paff. Visserligen har jag träffat honom tidigare men denna gång var det annorlunda. Kyrkan var full av människor, stora och små, de allra flesta hade jag sett förut men det var även några nya. När jag förstod att de kommit dit för min skull blev jag så rörd att jag inte kunde hålla mig från att gråta. Att bli döpt är verkligen spännande och något jag rekommenderar andra bebisar. Nu tillhör jag Guds fantastiska familj och har en massa syskon! Typ över en miljard!

Nedan följer en bildkavalkad från dopet och sedan från fikat efteråt i församlingshemmet. Ni som inte var där, ni skulle sett den tårtbuffén.. den gick inte av hackor. Några vänner (och mamma) hade bakat smarriga tårtor. Innan dess var det hembakat bröd för att få lite salt i magen, även där hade vänner hjälpt till med att duka upp, såg så fint ut. Så sammanfattningsvis, det här med dop var riktigt trevligt. Men jag gör nog inte om det, för jag tror min föräldrar inte gillar det där med omdop.