Skam den som ger sig

Ibland kan en barnvagnspromenad bli lite som en maktkamp mellan mina föräldrar och mig. De har ett mål i sikte, en viss destination, men kan inte alltid räkna med att jag är med på noterna. Igår var deras mål att gå in till Mollösund. Ganska snart visade jag vart skåpet ska stå, jag är inte alls förtjust att ligga och skumpa i den där vagnen särskilt länge, i alla fall inte i vaket tillstånd. Så mamma och pappa fick efter hundra meter ta upp mig och hålla om mig ett tag för att jag skulle lugna ner mig. Så lade dom ner mig igen, för att snart få plocka upp mig igen och så fortsatte det.

Till sist blev jag mer buren än vad jag fick åka - yes, jag lyckades - men måste motvilligt erkänna att sista biten somnade jag och vaknade upp i vagnen.. En liten tröst var dock att jag vaknade precis när mamma och pappa beställt mat, så deras planerade lugna matstund blev inte riktigt som dom tänkt sig. Oj, nu låter jag kanske elak, det är inte meningen, men jag vill ju bara markera att jag också har en egen vilja. Fast jag är liten så är min vilja ganska stor. På hemvägen började det regna, var inget vidare, men jag slocknade till sist till mamma och pappas stora glädje och till min förtret. På bilden ser ni mig däckad väl hemma igen efter den långa kampen.

PS. Nu känns det bra igen att titta på den allsvenska tabellen.