2 månader ung

För två månader sedan såg jag dagens ljus för första gången. Måste erkänna att det var ganska förbryllande. Två månader senare tycker jag att jag trots allt anpassat mig till denna världen ganska bra. Att jag är två månader är förresten en sanning med modifikation. Egentligen är jag elva månader nu, förstår inte varför man inte tar med sina första nio månader av livet när man anger sin ålder? Är det för att vi alltid vill verka yngre än vad vi är? Kanske förstår jag det mer när jag eventuellt kommer in i medelålderskrisen längre fram, men just nu gör jag det inte.

Det blev inget direkt firande idag. Snarare fick jag ett ganska brutalt uppvaknande. Knappt hade jag hunnit slå upp mina blå så omgavs jag av både mamma och pappa, de såg väldigt fokuserade ut. Föga anade jag då jag låg i mammas famn och pappa böjde sig över mig. När jag sedan insåg vad som var i görningen skrek jag så högt jag kunde. Men de var obarmhärtiga - kvickt tvättade de mina halsveck, torkade och smörjde sedan in med en ny salva jag inte sett förut. De sa gång på gång att det var för mitt bästa. Tydligen har mjölk, svett och tårar en tendens att samlas och irritera mina bebisveck runt halsen. De blir röda och luktar lite illa. Det kan jag leva med men tydligen inte mamma och pappa. Nåja, det fick gå för den här gången, men jag kommer att fortsätta fajtas för mina veck. Tänk att de behövde vara två mot en. Två stora mot en väldigt liten dessutom. Liten men tuff!En liten solskenspromenad hann dock mamma och jag med idag. Pappa åkte till Lysekil i morse och kommer tillbaka först i morgonkväll. Ser ni förresten att glassen på bilden ser ut att sväva? Coolt..