Min årskrönika

Januari:

När år 2009 började så låg jag tryggt i mammas mage. Jag var ca 6 cm lång och vägde troligtvis 9-13 gram. Det kallas för graviditetsvecka tolv. Men underskatta mig inte bara för min ringa kroppsvikt. Redan då slog mitt hjärta, jag hade naglar på både händer och tår, jag kunde klia mig, suga på tummen och sträcka ut armar och huvud. Mitt hjärtljud fick mamma och pappa höra för första gången på MVC den 16 januari. Farmor och farfar hade precis fått reda på att jag fanns och mormor och morfar fick det när vi kom upp till Luleå i början av januari.

Februari:

En månad in på året hade min vikt ökat till ca 100 gram och längden var 11-12 cm. Den 11 februari fick mamma och pappa se mig för första gången när det var dags för ultraljud. De kunde se mitt hjärta slå och se mig suga på tummen. Enligt kvinnan som gjorde ultraljudet så var mitt huvud en vecka äldre än mina lår. Nog för att det står i Bibeln att "du skapade mina njurar, du sammanvävde mig i moderslivet" men jag tror ändå att hela jag har samma ålder och att alla delar är lika gamla. Jag är inte något pussel.

Denna månad var jag på mitt livs första bröllop - Josef och Katarina gifte sig.

Mars:

Två månader in på året vägde jag 300 gram. Tänk i vilken takt man kan gå upp i vikt. Till mina färdigheter hade jag nu lagt förmågan att svälja fostervatten. Månaden inleddes i Rom, mamma och pappa var på romantisk weekend. Det skumpade väldigt mycket då de utforskade Rom till fots. En dryg vecka senare så kände mamma för första gången mina sparkar, ungefär samtidigt som pappa kände dem. Att det dröjde så länge berodde på att moderkakan låg i framvägg, vilket innebar att den fungerade lite som stötdämpning.

April:

Gjorde min andra resa till Luleå tillsammans med mamma över påsk. Pappa blev kvar hemma denna gången för att ha några gudstjänster. Vikten hade nu ökat till ca 700 gram vid månadens början och mammas mage började bli stor. Under denna månad så sprängde jag en-kilos-vallen.

Maj:

Nu började det bli trångt inne i magen. Kunde fortfarande slå kullerbyttor när månaden började men mot slutet av månaden så hade jag lagt mig med huvudet neråt, en förberedelse på den långa resan på 50 cm. Detta var sista månaden som mamma jobbade. Vi gjorde en familjeresa till Bjärka-Säby efter Kristi Himmelsfärd där vi sov i samma säng som kungen och drottningen tidigare har sovit i när de varit där.

Juni:

Nu var det väntans tider. Jag hade färdigutvecklat alla organ i början av månaden och en sak återstod - att lägga på mig lite hull. Bra att ha när man skall komma ut i en hård och kall värld. Fast speciellt kallt var det inte utomhus, det var många varma sommardagar och mammas vikt steg som en raket när hon samlade på sig en massa vatten. Firade midsommar i Dals-Ed och fick en egen midsommarkrans.

Juli:

Väntans tider fortsatte. Men den som väntar på något gott. Den 15 juli så var vi på besök hos Maria Olsson i Henån och då tyckte jag det var dags att börja flagga för min ankomst. Med ett finare ord kallas det för förvärkar. Vi åkte till Mollösund, packade våra saker och åkte hem till Sockenvägen i Göteborg. Dock tog det ett drygt dygn innan vi fick komma in. Mamma är norrlänning så hon är inte den som skräder med orden för att beskriva hur ont hon har. Annars hade vi nog fått komma in tidigare. Vi kom till Mölndals förlossning på kvällen och väl inne började jag vilja komma ut på allvar, mammas värkar gick i ett. Hade vi kommit in tidigare så kanske jag hade varit född den 16 juli. Men 00:31 fredagen den 17 juli så kom jag ut; 50,5 cm lång och 3555 gram tung. Redan innan fötterna var ute gav jag till ett skrik som var efterlängtat att få höra enligt mina föräldrar. Barnmorskan Annika belönade mig med 10 poäng av 10 möjliga på hälsoskalan och jag fick för första gången äta 2009 års favoriträtt: Mjölk.

Augusti:

Min första tid i livet tillbringades på Sockenvägen. Under augusti log jag mitt första leende.

September:

En händelserik månad. Vi köpte ett hus och flyttade till Lysekil. Helgen därefter den 26 september så döptes jag i Romelanda kyrka av Björn Gusmark. Denna stora händelse inramades av alla goda släktingar och vänner som kom dit.

Oktober:

Första hela månaden i Lysekil, en härlig höstmånad. För att ge vardagen lite extra krydda började jag i tre olika aktiviteter: Musiklek (alias babysång), Babysim och Föräldragrupp. Det sista är mest för föräldrarna men vi små får också vara med.

November:

I början av månaden vände jag mig för första gången från mage till rygg. Detta upprepades flitigt under några veckor för att sedan avta. Varför fortsätta när man redan vet hur man gör? Annars var det en rätt lugn månad, ganska skönt efter allt som varit i början med flytt och annat.

December:

Adventstiden blev ovanligt vintrig för att vara södra Sverige. Julen blev vit och temperaturen höll sig under nollan i flera veckor. Ännu kallare blev det när jag åkte norrut på annandagen till Luleå. Tredje gången i mitt liv jag var där men första gången utanför magen. Innan dess hade jag hunnit fira mitt livs första jul i Stenkullen tillsammans med ett gäng andra människor. Tydligen hade jag varit snäll för tomten kom med många klappar.

Dags att summera året

Ett år går mot sitt slut, mitt första år. Då skall det bli årskrönikor. Jag kommer att göra två stycken: En om vad som hänt i mitt liv och en om världen runt omkring sett ur en bebis perspektiv. Så håll ögonen öppna, snart kommer de.

Inte lätt som liten

Det är lätt att bli förvirrad som liten...

* Idag har jag träffat en Lulebo (Sofia Löfstrand) som bor i Bryssel, som jobbar med japaner - en kompis som mamma läste med i Göteborg. Geografisk förvirring?

* Idag blev jag väckt av pappa för att jag skulle kunna sova. Klart man blir lite ledsen. (Han tror jag kommer att få svårt att sova i natt annars.) Men hur kan man väcka någon för att personen skall kunna sova?

* Det är drygt tjugo grader ute och det är drygt tjugo grader inne. Men ändå skiljer det sig så mycket. Begreppsförvirring?

P.S. Har försökt börja spela piano men det går inte så bra. Måste nog trycka lite hårdare på tangenterna.

Fler kusiner

Idag har jag för första gången träffat mina kusiner Kirunaborna, samt deras föräldrar Christer och Laila. Kusinerna heter Mirjam, Emanuel, Johannes och Noomi. Christer har jag redan träffat i Lysekil men övriga var nya bekantskaper. Emanuel fyllde dessutom år idag och fick en present av oss (och Martin, Maria och Tova som också var där). Nio år blev han, så han är praktiskt taget vuxen. Eller?

Kirunaborna, som numera bor i Luleå, bor på Stormvägen en dryg kilometer från mormor och morfar på Dundervägen. Detta var mitt andra besök på Stormvägen idag, tidigare under dagen hade jag hälsat på mammas kompis Sofia från Bryssel vars föräldrar också bor på Stormvägen.

Omvänd munk

Nej, jag kommer nog inte att gå i kloster. Verkar inte ha anlagen. Många munkar har en tonsur, vilket innebär att de har hår runt om huvudet med en liten mini-helikopterplatta längst upp. Själv har jag precis tvärtom. Längst upp har jag långa hårstrån men runt om är det kort stubb. Detta tror jag beror på att jag ligger så mycket att håret nöts ner.

Juldagen

På juldagen gick pappa upp tidigt, tidigt. Julottan i Lyse gör sig bäst med en präst som är där i tid. Och tur var väl att han gav sig iväg i god tid, för det hade snöat under natten och väglaget var inte det bästa.

Själv tog jag en lugn morgon med mamma och farmor och farfar. När pappa sedan kom tillbaka åkte vi till Stenkullen igen. Det var lite kort om juldagen, nu är jag som sagt uppe i norr och här snöar det massor och allt är vitt och vackert. Träffade Tova igen igår och nu ska vi snart åka till Tovas nya hus som ingen av oss i familjen sett. Det blir alltså spännande för oss alla!

Min första jul

Då har jag firat min första jul. Trots att inte Jesus föddes i december (har jag lärt mig av min pappa prästen) och trots att det nog var varmt då det väl begav sig i Betlehem så gillar jag att det är jul i december med snö. Dagen började på Hökvägen med risgrynsgröt och julmusik. Bilen packades och vi åkte till Lyse kyrka för gudstjänst. Sedan ett kort matstopp hemma innan vi åkte mot Stenkullen. Där var faster Maria med familj, Ola (moster Marias svåger) med familj, farbror Anders och Annika, farmor och farfar samt hunden Davai. Davai var en social hund med en naturlig förmåga att alltid vara i vägen. Vart man än skulle så låg han där. Imponerande.

Efter ett mustigt julbord så kom då till slut tomten. Här kanske vissa studsar - är inte tomten en hednisk figur som den fromma prästfamiljen borde exkludera? Nej - han fick vara med. Dels för att mina föräldrar inte är riktigt så fromma som de kanske verkar, dels för att de är rätt snälla och vill att alla skall få vara med och dels för att tomten i grunden inte är en hednisk figur. Roten till tomtetraditionen är St Nikolaus och han är ett kristet helgon. Han levde runt år 300 (närvarade bl a i det viktiga kyrkomötet vid Nicea år 325) och var en mycket givmild person som gav bort allt han ägde. Därav alla gåvor på julafton. Visst finns det hedniska inslag med de kan vi hoppa över. Kusinerna Ida och Nils väntade med spänning på tomtens ankomst. Själv var jag rätt lugn. Men även jag fick gåvor. Ser fram emot att få leka med dessa.

Till slut somnade jag in hemma hos farmor och farfar på Hagmarksgatan. Rätt sent blev det, somnade för natten först vid halv ett. Lite sent tyckte pappa som skulle köra till Lyse tidigt på morgonen för att ha julotta. Men på jul får även små barn vara uppe länge.

Infant Wallin

Nu har jag inte uppdaterat min blog på några dagar. Mycket har hänt så jag har inte hunnit med riktigt. Skall försöka återge lite allteftersom av det som har varit. Har träffat tomten för första gången, ätit julbord och träffat en massa släktingar. Men mer om detta senare. Nu skall jag berätta om hur jag kom ca 125 mil norrut. För nu är jag i Luleå.

Egentligen är jag en ganska flygvan person. Innan gårdagens flygresa hade jag redan varit i Rom och London samt Luleå två gånger, men det var innan jag kom ut ur mammas mage. Nu var första gången med eget boarding card. Vi fick tre stycken i familjen: "mrs Helena Wallin", "mr Per Wallin" och "Infant Wallin". Det är jag det, den sista. Lite gulligt. Att vara på Landvetter var spännande, fanns mycket att titta på. Vid gaten så träffade jag en tillfällig kompis, Alva. Hon skulle egentligen ha fötts samma dag som jag men kom ut en dryg vecka tidigare. Vi höll händer och klämde lite på varandra. Roligt, jag brukar bara kunna hålla ett finger men nu kunde jag hålla en hel hand.

Väl på planet fortsatte mitt goda humör. Att starta var roligt, att flyga var roligt. Att landa var oroligt. Här i norr kan man nämligen lägga in ett "o" innan alla ord. Det var några jobbiga minuter på väg ner. Jobbigast var det nog för mamma som blev orolig men innan vi var av planet hade jag återfått mitt leende.

God Jul

Vill önska er alla en riktigt God Jul. Snart skall tomtegröten ätas, sedan blir det samling vid krubban i Lyse kyrka. Därefter bär det söderut till faster Maria. Där väntar julbord, julklappar, julgodis och en massa annat juligt.

Så från oss alla (mamma och pappa hälsar också): En riktigt God och Välsignad Jul.

Dan före dan

Då var det snart jul. Mitt livs första jul. Tanken med dagen innan jul är att man skall lägga den sista handen på förberedelserna inför jul, rimma lite, provsmaka skinkan och ha det mjukt och gott. Skinkan ligger jag lite lågt med, och julefriden har inte riktigt infunnit sig ännu på Hökvägen 26. Men kakor har bakats, sillar har lagts in, huset har städats, väskor har packats, o s v. Och om några timmar hoppas jag att julefriden sänker sig likt de stora snöflingorna som just nu faller utomhus. Den som väntar på något gott...

Dan före dan före dopparedan

Göteborg tur och retur, IKEA, lunch på stan med några av mammas tjejkompisar, julshopping, middag på Hagmarksgatan, vigselsamtal och sedan Lysekil igen. Det var gårdagen i korthet. Jag sov mig igenom det mesta, mamma och pappa tror inte jag sovit så mycket dagtid sedan jag var nyfödd. Men att se en massa människor stressat irra omkring i Nordstan dagarna före jul kan ta knäcken på den bästa. Att sova blir som en stilla protest och uppmaning till ett alternativt liv.

Idag har det varit lugnare. Vi tog en tur till Uddevalla för lite julklappsinköp och handlade en pepparkaksklänning till mig att ha på julafton. Maria i Henån bjöd oss sedan på en finfin middag, även om jag nu mest tittade på medan de andra åt. Dock fick jag för första gången sitta med vid bordet i en stol. Roligt att vara med på samma nivå som alla andra, men också lite läskigt. Trivs nog ändå bäst än så länge på min egen nivå.

Julen närmar sig med stormsteg. Och ikväll när vi körde hem från Orust snöade det massor. Så det ser väldigt lovande ut för en vit jul! Hurra!

Låtsastvilling

Helt oväntat mötte jag en person igår som jag delar något högst personligt med - mitt födelsedatum. Man kan säga att jag träffade min låtsastvilling. Mirjam heter hon och min pappa känner hennes pappa - ändå var dom helt ovetandes om detta. Mirjam föddes också i Göteborg men på Östra medan jag föddes i Mölndal. Tänk så det kan bli!

Kamoflerade bebisar

Efter en lugn vilodag så styrde vi framåt tre-tiden kursen mot Uddevalla och familjen Petréns. De skulle enligt uppgift bo i ett "ganska litet, idylliskt, rosa hus". Beskrivningen stämde bra, fanns t o m frusna äpplen kvar i träden, ett hemmagym i ett gammalt uthus och snön förhöjde mysigheten än mer. Utöver Daniel och Lisa Petrén så hade även Fredrik och Karin Balldin kommit.Utöver Truls och mig så var vi två bebisar till, men de var svåra att leka med då de gömde sig i var sin mage. Lisa skall ha barn i mars och Karin i april, så mamma var enda kvinnan utan barn i magen. Annars brukar man ju utmärka sig om man är gravid, fast här blev det tvärtom.

För min del var det roligt att få leka lite med Truls igen. Han är en glad kille som är ganska stor i mina ögon. Han kan både gå, springa, tala och äta vanlig mat. Då är man nästan vuxen. Truls och jag lekte lite grann, fast allra bäst så trivdes jag i famnen. Att bli omkringburen är en personlig favorit.

P.S. Som ni ser så orkade jag inte hålla mig vaken hela kvällen. Men efter en tupplur så piggnade jag till igen och var aktiv sista stunden. Sova är fortfarande inte riktigt min grej.

Familjen Pålsson

Igår hade vi besök från min barndomsstad Göteborg. Josef, Pernilla, och Isak Pålsson samt en ännu inte känd person var på besök. Denna icke-kändis (okändis som de hade sagt uppe i norr) är en bebis som är i Pernillas mage, som skall vara där inne ett bra tag till. Pålssons skall precis som vi flytta från Göteborg, men deras flytt blir desto kortare. De skall bara flytta en dryg mil ut till Furulund i Partille.

Gårdagen var allmänt trevligt även om det inte bjöd på något spektakulärt. Lite räkor, lite promenad, lite fika, lite allmänt umgänge. När barnfamiljer umgås så blir det mysigt men ganska opretantiöst.

Kallt var det när vi väl var ute, eftersom vi bor med havet på nästan alla sidor så blir det en fuktig kyla som går in i ben och märg. Själv blir jag då lite röd om nosen om jag inte får extra påpälsning. Och det är viktigt denna tid på året, man vill inte förväxlas med Rudolf med den röda mulen.

Sorgligt med SAAB

I förrgår så kom ett sorgligt besked: SAAB skall läggas ned. Trots att det finns en köpare som vill köpa och att allt nästan var klart. Tråkigt. Kanske inte så konstigt då de oftast gått med förlust, men likväl tråkigt. För även om vi aldrig har ägt någon SAAB i familjen så var det roliga bilar. Själv gillar jag att leka flygplan, så en bil med rötterna i flygplansbranschen hade varit roligt.

När vi gick på promenad igår så såg vi två olika SAAB-bilar som speglade två delar av denna historia. Det ena var en många år gammal, klassisk SAAB. Det andra var en mindre än två veckor gammal, en ny SAAB 9-5. Riktigt snygg, finns bara ett litet fåtal tillverkade (denna ägdes fortfarande av SAAB). Men de kommer aldrig att att tillverkas i någon stor skala, även om de verkar bra...

Ute igen

Det har inte riktigt varit barnvagnsföre de två senaste dagarna men idag gav vi oss ut i snön, mamma och jag. Jag var påpälsad och kunde knappt se ut, men jag såg i alla fall att landskapet var vitt. Till och med träden var vita. Och ändå har jag förstått att detta är ingenting att jämföra med hur det brukar vara där mamma kommer ifrån. Det ska jag få se med egna ögon om drygt en vecka. Spännande!

5 månader

Numera är jag fem månader gammal. Tänk vad tiden går! Under den här månaden kommer mycket att hända. Vi kommer att gå mot ljusare tider, vi ska fira jul, det kommer att bli ett nytt år och jag kommer att få smakportioner (jag har sett ett paket gröt för bebisar hemma och tror inte att det är till mamma och pappa). Och så kommer det att hända en massa annat, som man inte kan förutse. Livet är förunderligt.

Midvinternattens köld är hård

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma...

Nu är det vinter, riktig midvinter med kyla, snön yr och far utanför fönstret. Jag är väldigt glad för våra fönster för det är både mysigt och spännande att titta på det som händer där ute. Samtidigt så känns det lagom att ha tre lager med glas mellan mig och snön, särskild när det blåser så mycket som det gör. Skall se om jag beger mig ut i snön senare idag, beror på om vinden mojnar. Fram tills dess så får jag njuta av att svenskorna åker så bra i skidskyttet.

Den andra delen av versen stämmer dock inte så bra. Jag har nämligen blivit väldigt mycket för nattamat. Äter massor nattetid nu för tiden. Kanske är en växtperiod, kanske inte. Får se om jag hinner komma upp i 70 cm innan året är slut. Blir nog svårt, men så mycket som jag äter nu så kanske det ändå kan gå.

Hellre svininfluensa än fem-månaders

Skall nu berätta om det som hände mig igår. I samband med att de vägde och mätte mig på BVC så var det även dags för min fem-månaders-vaccinering. Har hört en del vuxna gnälla på att svininfluensan skall vara jobbig att ta, men vad är det jämfört med vad vi bebisar behöver gå igenom?

Igår så skulle TVÅ, inte en utan TVÅ, rejäla sprutor ges till mig. Sprutorna med ampuller var ungefär lika långa som hela mitt lår (när fick du som vuxen en så stor spruta senast). En extra sköterska tillkallades och så greppade de mina lår, ett lår var. Sedan på en given signal så gav de mig sprutorna samtidigt i båda låren. Ajaj.

Nu när det gått ett drygt dygn kan sägas att det verkar gå bra utan några större biverkningar denna gång. Men det var ändå lite hemskt.

Dubbelt så stor

Egentligen hade jag tid på BVC på onsdag, men jag fick komma redan idag då min ordinarie BVC-sköterska är sjuk och vi tittade på andra möjliga tider. Och eftersom pappa är ledig idag kunde även han följa med.

En tumregel brukar vara att man vid 5 månaders ålder har dubblat sin födelsevikt. Det stämde väldigt bra på mig, om man nu kan säga att jag är 5 månader tre dagar i förväg.. 7020gram vägde jag i vilket fall. (Jag har tre dagar på mig att gå upp 90gram om det ska stämma exakt). Enligt kurvorna är jag längre (66,5 cm) än vad jag är tjock, så jag hade gott kunnat väga lite till. Tror jag ska försöka äta upp mig lite. Passar väl bra så här till jul?

Ps. Om du tycker att jag inte ser ut att väga 7020 gram på bilden så har du helt rätt, den togs för en vecka sedan och då var jag många gram lättare. Ibland hänger inte bildarkivet riktigt med i svängarna..

Den som väntar på något gott

Många säger att Lysekil är grått och fult under hösten och vintern. Vet inte om jag håller med. Men om det är detta som kallas för att vara grått och fult, då ser jag verkligen fram emot våren och sommaren.

Julmarknad

Idag var det dags att utforska närliggande områden. Mamma hade spanat in att det skulle vara julmarknad i Bovallstrand, så efter en kortare sväng ner till Lysekils centrum så styrde vi kursen norrut efter lunch. Fågelvägen är det sällan speciellt stora avstånd här, men p g a alla vikar, fjordar och annat så blir det alltid längre än man tror när man skall ta bilen. Samtidigt inbjuder det till lite extra sväng-om, så nu har jag fått se både Tossene, Bovallstrand och Hunnebostrand med omgivningar.

I Bovallstrand hade utlovats gospelkör, julmusik, julstämning, försäljning, fika, eldar, ponnyridning för de små (alltså för dem som är stora enligt mig), brandbil, mm. Väl framme så möttes vi av en julmarknad som hade sin charm men inte hade någon större storlek. Det stora dragplåstret verkade vara sillförsäljningen. Folk köade i långa rader med sina burkar för att komma fram och få sig en näve sill direkt ur sillatunnan. Sannerligen - jag bor verkligen i Bohuslän.

Bovallstrand är ett av alla dessa vackra kustsamhällen som finns längs norra bohuskusten. Tyvärr är det också ett av alla dessa samhällen där alldeles för många hus står tomma större delen av året. Hade varit så mysigt att vandra runt där om det hade lyst av ljuststakar och andra små lampor från fönstren. Istället är det nästan som att gå i en spökstad när man är nära vattenlinjen (de åretruntboende bor oftast en bit från vattnet då det är mycket billigare). Särskilt för mig hade det varit mysigt, jag ser ju varken havet eller omgivning utan enbart husfasaderna som vi passerar med barnvagnen. Så för alla bebisars skull - bo där året runt!

En sak till om Bovallstrand

En bra sak till skall nämnas om Bovallstrand: Deras ålderdomshem verkade inte bara toppmodernt utan hade ett läge som skulle få vilken mångmiljonär som helst att bli avundsjuk (eller kanske avundsfrisk som Bengt Pleijel ibland säger). Hade en mäklare beskrivit det hade det nog låtit ungefär så här:
"Med en ogenerad utsikt över Västerhavet hittar du här ditt drömboende. Här kan du på ålderns höst koppla av och äta din middag medan du tittar ut över solnedgången. Genomgående smakfulla och exklusiva materialval samt närhet till all service som gör livet enklare att leva."

Så vem vet, om ett knappt sekel kanske jag vill återvända hit...

Svårt att somna

Det har hänt mycket idag. Så det är inte konstigt att det är lite svårt att somna med alla intryck som ska bearbetas. Det är ju dessutom fredag och då ska man väl nattsudda lite? Mamma och pappa tycker jag är uppe alldeles för länge för att vara en liten bebis.

Efter en lugn morgon var det dags för babysim. Jag var inte riktigt på hugget idag, så det blev inget dyk som mamma och pappa tänkt sig. Det är ju trots allt jag som bestämmer över vad jag ska göra och vad jag känner för och idag markerade jag tydligt att jag inte var med på noterna.

Roligare var att få besök av Daniel och Truls samt Johanna, Christian och Gabriel. Åldersmässigt så var vi små lite som Tripp, Trapp, Trull. Jag var lilla Tripp på knappt 5 månader, Gabriel var Trapp på tio månader och Truls var självklart Trull med sin 21 månader. Truls och Daniel stannade inte så länge, de hade flytt sitt eget hem p g a hantverkarna som jobbade där, men å andra sidan skall vi träffa dem igen nästa helg. Familjen Fehn stannade några timmar längre, vilket var trevligt. De åkte vid åtta-tiden när Gabriel började bli trött. Undrar om jag också kommer att somna tidigare när jag blir äldre.

Dagens iakttagelse var att det inte alltid är så lätt att vara liten. Vi gjorde en utflykt till Stångehuvud - en vacker kuststräcka som utgör Lysekils västra front. Här är klipporna rosa och böljande. När vi kommit dit så säger Daniel till Truls med ett stort, lite finurligt leende: "Titta Truls, vad vackert!" Men hur lätt var det för lille Truls (som ju dock är stor i mina ögon)?

Sång, bad och fjäll

Alla goda ting är tre och de senaste tre dagarna har jag hunnit med tre saker utöver en normaldag: Sång, bad och fjäll. Först så var det avslutning på babysången i församlingshemmet. Många av mina kompisar hade på sig tomtedräkter, pepparkakskläder eller luciaklänningar. Själv kom jag dock i civila kläder. Efter en lunch hemma och en barnvagnspromenad så bar det av mot babysim. Är så mycket spännande att titta på runtomkring att mamma får kämpa hårt för att få lite ögonkontakt - något som är bra att ha om man skall dyka. Så än så länge har jag inte dykt. Men kanske snart.

Idag tog vi bilen bort till vårt lokala naturskyddsområde Fjälla som har joggingslingor och en del annat. Skall vara väldigt vackert sägs det och det var det nog. Själv ser jag dock mest insidan på barnvagnssufletten, men den var lika fin som vanligt. Har börjat att gilla den mer och mer. När jag var riktigt liten så trivdes jag inte alls med den utsikten, men nu har jag det riktigt bra i vagnen. Tiderna förändras.

PS. Nu är det inte mer än drygt två veckor kvar till jul. Tänk vad tiden går fort. Men det jag väntar mest på just nu är inte tomten utan besked om Josef och Katarina snart skall få träffa sin lilla bebis. De har nu gått över tiden med några dagar. Vi här uppe i Lysekil ber och hoppas att allt skall gå bra för dem.

Kirunabo från Luleå

Nu har jag fått träffa den sista av mina morbröder. Egentligen är han inte den siste utan den mittersta, men de övriga två har jag ju redan träffat. I alla fall, Christer heter han. Christer med familj har tidigare gått under namnet "Kirunaborna", men sedan någon månad tillbaka så bor kirunaborna i Luleå. Så nu är de "kirunaborna i Luleå". Numera har Christer dessutom ett jobb där han borde vara i Trollhättan en gång i månaden, så förhoppningsvis kan jag se honom rätt ofta både här nere och där uppe.

Christer blev lite försenad. På vägen från Trollhättan till Lysekil tog de färjan (den vanliga bilfärjan) men den ena propellern gick sönder så de blev fast ute på Gullmarsfjorden i nästan en timme innan de till slut fick backa av färjan. Så lite försenad kom han hit och lyckades vinna pluspoäng hos oss alla tre: Jag fick en fin helikopter, mamma fick norrländska delikatesser och pappa fick en kommentar om att han var stark. Utöver detta så hann vi med en sväng ner till Lysekil, en titt in i kyrkan och en massa samtal.

Nu är dock klockan mycket och 05:15 imorgon är det dags att gå upp för tidig frukost med kirunabon. 05:48 går hans buss så det gäller att komma till sängs nu. Får skriva mer imorgon.

Min fromma fostran

Att krypa upp i mammas famn och läsa är mysigt (om man är på det humöret). En bok som vi ofta läser är min första Bibel - Pekbibeln. Egentligen så fick pappa den som present på sin prästvigning, men av någon outgrundlig anledning så är det inte denna översättningen som faller honom bäst på läppen. För min del är den dock prima. Man kan säga att det är en ganska kärnfull översättning. Vissa skulle nog t o m säga spartansk. Men vad gör det när man har en mamma som kan fylla i alla luckor?

Vad händer och fötter

Eftersom mamma varit dålig de senaste dagarna så är det en hel del aktiviteter som uteblivit. Föräldragrupp, babysim, fredagsgruppen, besök från kusinerna Ida och Nils, bland annat. Men idag var vi tillbaka på banan igen, söndag som det är och andra advent. Därför blev det ett kyrkobesök. Det var roligt att få vistas bland folk igen.

Annars så tycker jag det är roligt att sitta och pilla med mina fötter. Sitter gör jag med stöd från föräldrarna eller med några kuddar men jag är nog inte så långt borta från att kunna sitta själv. Om några veckor kanske.. När jag kan sitta utan stöd har jag hört att jag ska börja få smakportioner. Vad nu det innebär? Mamma och pappa har i alla fall hört att det är en bra riktlinje.

Mitt livs första namnsdag

Idag har Lydia namnsdag. Hurra - mitt livs första namnsdag! Kanske var det därför som jag var så glad på förmiddagen... Fick ett fint kort från mormor och morfar som gratulerade mig.

Mamma var fortfarande rätt dålig så det blev en förmiddag mestadels med pappa och farfar. Stackars mamma, hon brukar ju aldrig vara sjuk och hon kämpar tappert. Farfar jobbade med att ordna med luckorna på övervåningen innan han åkte hem efter lunch. Pappa trodde att han kunde kombinera att umgås med mig och att jobba hemifrån. Nog för att han är präst, men så stark tro får man inte ha. Vi har ju en del tid att ta igen då han varit borta en hel del. På eftermiddagen så åkte han iväg (vissa saker som gudstjänster och hembesök är svåra att göra på distans) så då blev det några timmar med mamma. Jag gör vad jag kan för att hon skall må bättre.

Jag ska återkomma lite mer om detta med namnsdag, närmare bestämt om namnet Lydia. Ska bara göra lite efterforskningar först..

Rimfrost, renovering och riktigt ont

Lysekil visar nu upp sig i vinterskrud. För första gången i mitt liv har jag sett rimfrost. Riktigt rejäl rimfrost. Man kan nästan tro det är snö här. Vackert så det räcker och blir över. När pappa och jag tog en promenad ner mot centrum i eftermiddags så var det bedårande vackert. Rimfrost i träden, en eldröd himmel med ett spegelblankt hav som lampor i mängder glittrade i. Över allt detta syntes Lysekils kyrka som kronan på verket. Man kan bli romantiker för mindre. Ett litet försök att fånga det på bild med en mobilkamera, långt efter det var som vackrast, ser ni här bredvid. Men det ger på intet sätt känslan av hur vackert det var. Den första bilden är från vår trädgård.

Det andra R att nämna är renovering. Farfar Bengt är här för att fixa och dona. Han kom redan i måndags kväll och har jobbat flitigt sedan dess. Samtidigt som pappas väckarklocka ringer för att han skall till jobbet så ringer farfars för att börja renovera. Imponerande. Undrar om den disciplinen är ärftlig. Vet inte om pappa har den, kanske lite, annars kanske det är en sådan gen som hoppar över en generation och går direkt till barnbarnen. Vi får väl se.

Slutligen så var det där med riktigt ont. Då syftar jag inte på att pappa vaccinerades idag, verkar inte ha gjort det minsta ont alls (ännu). Det jag tänker på är mamma som har fått feber, huvudvärk och annat man kan få när det blir lite för mycket mjölk. Är inte alls att leka med. Hoppas att hon mår bättre snart. Annars får det nog bli ett besök för henne på vårdcentralen imorgon.